Idag red jag Ludde i skogen. Det hade åskat och han var redan lite på spänn, så när en terrängcykel med tillhörande cyklist kom farande ut ur skogen, tvärvände han och började springa åt motsatt håll. Jag åkte av. Landade på fötterna. Lyckades ha tillräcklig sinnesnärvaro att hålla kvar i tyglarna. Men sen var det omöjligt att komma upp i sadeln igen, Ludde kunde inte stå still tillräckligt länge för att jag skulle få upp foten i stigbygeln. Jag trodde att jag skulle få leda honom hela vägen tillbaka till stallet, medan han taktade och bockade fram bredvid. Jag var så arg, så irriterad, men så kom vi fram till en liten äng. Jag lät honom beta lite och testade att sitta upp igen. Då var det inga problem. Resten av ridturen var han lugn som en filbunke. De är roliga, de där hästarna.
Det är det närmaste dramatik jag har kommit under den senaste veckan.
Katja Malmborg 