Vi har ett hus i södra Finland. Det är huset som min mamma och alla mina mostrar och morbröder växte upp i och min mormor bodde där ända tills hon dog 2007. Det mest logiska efter det skulle kanske ha varit att sälja huset, det var ju ingen av dem som blev kvar som ville bo där. Men för oss exilfinnar, de fyra systrarna och deras avkommor, har mormors hus alltid varit vår fasta punkt i Finland. Men ett hus där ingen bor är inte bra, varken för huset eller för dem som äger det. Så i somras hittade vi ett lite äldre par från Helsingfors som var intresserade av att hyra det medan deras lägenhet i stan renoverades. De kom på besök en solig eftermiddag i juli för att titta på huset.
Efter att de åkt igen sa min moster Sinikka: “Jag har en bra känsla om dem. De var båda snygga i håret, speciellt han. Jag tittar alltid på hur människor ser ut i håret.” Hon är frisör, så det kanske inte är så konstigt. Och, jag vet inte, det kanske ligger något i det där? Någon som sköter sitt hår och ser till att se städad och fin ut, kanske även kan ta väl hand om ett hus?
En gång frågade min mamma om en kille som jag umgåtts med ett tag. När jag berättade att han cyklar (det verkar vara en återkommande grej för mig, det där med cyklarna), sa hon: “Ja men då så. Då är han en bra människa. Alla som cyklar är bra människor.” Självklart var det halvt på skämt, men bara halvt. Mamma är en hängiven cyklist själv, och, jag vet inte, kanske ligger det något i det där? Någon som cyklar visar omtanke för miljön samtidigt som han tar hand om sin kropp. Och det finns något ursprungligt, något handgripligt över cyklandet. Hur nu det kan komma sig, cykeln är ju inte en speciellt gammal uppfinning.
Jag tror att de flesta har olika mått som vi bedömer människor vi inte känner efter. Inte så att alla stenhårt sen följer sina första bedömningar och krampaktigt håller fast i sina fördomar, men det är ett sätt att organisera. Kategorisera. Något som vi geografer tidigt får lära oss vikten av. Det gör världen greppbar. Så kan det finnas något som är mer talande om en person, än vilka måttstockar hon mäter sina nya bekantskaper mot?
Själv vet jag inte om jag har något så definitivt som jag dömer människor efter. Det skulle kunna vara böcker, men samtidigt – jag känner ingen som på långa vägar läser lika mycket som jag. Om jag ska vara ärlig så är det ingen i min närmare bekantskap som har läsning speciellt högt på sina intresselistor.
Nej, i så fall är det nog språkkunskaper som är min måttstock. Oavsett om det är svenska, finska, engelska eller spanska vi kommunicerar på, en person som inte har respekt nog för det skrivna språket för att hantera det korrekt, har jag svårt att respektera. Och då handlar det inte om någon gammeldags språkfascism, snarare – SMS kan skrivas med fullkomliga meningar, mejl behöver inte vara fulla av förkortningar bara för att det är på internet, svenskan använder sig sällan av särskrivningar och själva formulerandet av ord till meningar och stycken kan och ska vara en njutning och ett äventyr. Utnyttja det!
Katja Malmborg 