På tal om grafitti. I La Paz träffade jag en ung dansk man som hyrt en lägenhet på Calle Ecuador och ägnade dagarna åt att måla grafitti på stadens förfallande väggar. Han hette Malik. Han hade en underbar brytning på sin engelska, och när han försökte prata svenska fick han en så rolig min, han liksom vinklade om huvudet. Han var arrogant på det där sättet som unga anarkistiska män tenderar att vara och försvann, det gick inte att kontakta honom. Han hade inte Facebook. Facebook bevakas ju av CIA.
Att Malik hade djupare, politiska intentioner med sina målningar har jag inte svårt att tänka mig. Men av någon anledning är det inte honom jag ser när jag tänker på grafittikonstnären. Då dyker snarare hans marijuanarökande, kokainsnortande medkonstnär och rumskompis Toke upp för min inre syn.
Jag är fruktansvärt fördomsfull, jag vet. Det är något jag jobbar med. Men man träffar ju så många underliga, härliga, obehagliga människor när man är ute och reser. Är det för att det är den kategorin folk som reser, eller är det helt enkelt så att det är först när vi kommit bort från hemmet och vardagen, människor vi känner och miljöer som begränsar som vi verkligen vågar vara oss själva? De galna, impulsiva människor vi verkligen är? Vem blev jag egentligen, där borta på andra sidan Atlanten?
Katja, ocensurerad?
Katja Malmborg 
