Det är lördag. Det har varit en bra dag. Jag har ridit, Westlife är en häst som bara växer för mig ju bättre jag lär känna henne. Hon är inte enkel. Det går sällan riktigt bra. Men det är något med henne som gör att det känns värt det. Hon behöver bara lite tålamod och omsorg. Kanske är det för att jag känner igen mig.
(Dumma jag, hon är en HÄST, här går jag och förmänskligar och det är något av det värsta jag vet. Nu bryter jag mina egna principer.)
Och vädret var ju så fantastiskt idag. Jag försöker jobba på min B-uppsats, jag läser metod och vetenskapsteori och meningsskapande och teorier om hur man försökt planera in gemenskap i arkitekturen. Bostadsorten får betydelse för identitetsskapandet. Betyder inte det att de lyckats med något här, vi flyttade till Skarpnäck när jag var sex månader gammal och tjugotvå år senare sitter jag här och skriver en uppsats om det. Det röda teglet och de asymmetriska husen är en del av mig. Men det känns som att det är något som håller på att gro i mig. Det här med vetenskaplighet, kunskap, forskning, jag läser och tänker och får ingen ordning på, jag har varit med om det här förr. Det är en förlossning. Det kräver total förvirring innan allting kan falla på plats och bli en aktiv del av min arsenal. Det känns stort. Men det kommer inte att bli färdigt för att bli seminariebehandlat i början av juni. Jag måste låta det ta tid. B-uppsatsen måste jag tillåta bli lite halvdan. Jag har ett mål som är större.
Men så ser jag Agora och bara gråter. Dagen får ett slut som kramar mina lungor och ger mig svårt att andas. Det är farligt att sova då, andningen måste få tillbaka sin rytm, jag måste Tingsek – One Of Those Days.
Kanske kan jag sova nu.
Katja Malmborg 