rummet II: konsten på betongen

Ett annat sätt att hävda sin rätt till rummet är att måla på väggar. Grafitti, klotter. Grafittikonstnärer och klottrare tar sig rätten att använda staden som duk och förvandlar på så sätt privat ägda, ofta kommersiella utrymmen till något uppseendeväckande och allmänt. De omvandlar stadens utseende, och på så sätt påverkar de även andra som bor där. För människor vill skapa mening, i sina liv och i sin omgivning, och hur vi uppfattar vår omgivning, förhåller oss till den, är en viktig del av vår identitetsutveckling. Åtminstone enligt geografer. Och jag är ju geograf. Snart åtminstone. Konsten på betongen blir som en visuell protest mot något som klottrarna och grafittikonstnärerna inte uppskattar med dagens samhälle. Och därigenom, just i den rumsliga omvandlingen, skapar de förändring.

Det är lite inne nu, tror jag, inom de samhällsvetenskapliga och humanistiska vetenskaperna, att studera dessa populärkulturella företeelser och ge dem en djupare innebörd. Sätta in dem i sammanhang och ge dem mening. Det är progressivt. Och jag älskar dessa teorier. Jag, som sakta men säkert börjat snöa in mig i universitetsvärlden och får fjärilar i magen av ord som fenomenologi och isostasi.

Men jag funderar över det här med mening. Mening och intentioner. När jag för några månader sen kläckte några teorier från läroboken i kulturgeografi om hur skejtare konsumerar staden och på så sätt gör något kommersiellt till allmän egendom för en bekant som är hängiven skejtare, sa han att han ju bara tycker om att skejta. Och jag har svårt att tänka mig att alla som målar på väggar gör det för att omforma stadsmänniskornas rumsliga uppfattning om sin stad och sig själva. En del kanske gör det, på något undermedvetet plan, och de flesta målar nog som någon sorts protest, om det nu är mot etablissemanget eller polisen eller farsan, men jag frågar mig – har det ingen betydelse? Får inte en handlings intentioner några konsekvenser på dess verkan? Kan man verkligen ge så fina och högtravande innebörder åt handlingar som från aktörens sida kanske bara är ett resultat av utagerad tonårsfrustation?

Jag vet inte. Jag vet verkligen inte. Att teorierna kan hänga över aktörerna sådär utan att vara en del av dem känns för mig en aning motintuitivt, men samtidigt så är det ju så. Målningen blir kvar där på väggen och tvingar oss att förhålla oss till den även om konstnären inte står bredvid och förklarar varför han gjorde den. Klottret står på egna ben efter att klottraren har lämnat platsen. Det kan inte springa efter. Men att det ska göras så stort, denna subkultur, så viktigt, så omfattande. Dessa teorier. Jag älskar dem, samtidigt som jag tycker att de är ohyggligt pretentiösa.