skydd

Klockan är över två. På natten. Det är måndag. Jag borde sova. Men i lördags var den en klok människa som sa till mig att om man får en idé, bör man genomföra den eller åtminstone nedteckna den inom tre minuter, annars blir den inte förverkligad. Och jag har väntat så länge på att orden ska komma, att äntligen få låta dem växa fram genom tangentbordet måste vara värt lite förlorad skönhetssömn.

Vägen till Klockrike av Harry Martinson är slut. Det var en vacker bok. Fylld av en stilla insikt. Harry kommer jag nog att återvända till. Nu har jag återgått till den näst sista boken i Per Anders Fogelströms serie om Stockholm. I en förvandlad stad. Jag lär mig så mycket. Jag tycker så mycket om Stockholm.

Den innehåller också sina bitar av insikt:

Ett ord bet sig särskilt fast, åt inom honom när han gick hemåt: Aldrig äro vi mer oskyddade mot lidandet än då vi älska. Det var något han kunnat se i sin mors ansikte, något han hela tiden vetat men ändå varit omedveten om. Den sanningen gjorde livet skört och oskyddat, det han kanske trott var själva skyddet var i stället en brist på skydd. För första gången tyckte han att han förstod hur dyrt och hur svårt det var att leva. Att leva var att älska, att älska var att stå oskyddad mot lidandet.

Och det är så lätt att hålla sig undan, stå ett steg utanför, som ett sätt att söka skydd. Det är så lätt att låsa in sig i sig själv. Men det går inte heller. Då lever man inte. Det är att låta lungorna andas, hjärtat att slå – utan liv.