Idag jobbar jag i en reception i centrala Stockholm. Livet som konsult på bemanningsföretag kan vara mycket spännande och omväxlande. Man vet aldrig riktigt var man kan hamna.
Jag läser Barn av sin stad, andra boken i Per Anders Fogelströms serie Stad som utspelar sig i Stockholm från 1860 fram till 1968. Just nu är jag mitt inne i 1800-talets slutskede, med arbetarrörelser och protester. Arbetsförhållandena är fruktansvärda, dagarna ofta längre än tolv timmar, lönen urusel, arbetslösheten hög, människorna bor ovanpå varandra och svälter och husen är fallfärdiga. Samtidigt som den lilla minoriteten, som tillhör den välbärde medel- och överklassen lever i överflöd. Klyftorna är enorma. En första maj tågar tiotusentals arbetare tillsammans med de nyligen bildade socialdemokraterna för åtta timmars arbetsdag. Det gäller att lägga ribban högt, så att man har något att förhandla ner sen. Vissa yrkesgruppers förbund har valt att inte gå med i tåget, de ser åtta timmars arbetsdag som ett alldeles för högt krav, ouppnåeligt, larvigt att ens försöka ge sig på.
Och där satt jag. På min timmes lunch med min tofu och mina wokade groddar (vegandieten still going strong … två dagar in i experimentet – jag kunde inte låta bli påskmaten). Min dag började kvart över åtta imorse och slutar fem. Jag är timanställd och får semersterersättning. Mina arbetsgivare betalar in pengar för att jag ska få pension när jag är för gammal för att jobba. Och det här är inget nytt. Det har varit en del av vårt samhälle i flera generationer.
På hundra år har det ouppnåeliga blivit en självklarhet. Och så säger folk att det inte är någon idé att försöka förändra. Det kommer ändå inte att hända något.
Katja Malmborg 