fågeln och kvittret och döden

Jag läser Barn av sin stad av Per Anders Fogelström. Bitvis är det så ärligt och enkelt att det gör ont.

Ibland talade Skräcken med Olof om fadern, de hade ju varit arbetskamrater i många år. Pappa hade rest långt bort och kom aldrig tillbaka, visste Olof. Han hade rest för så länge sedan att Olof inte kom ihåg honom länge. Mormor hade också rest till samma ställe. Dit kom man när man var död. Olof hade hittat en död gråsparv under en buske och burit den till Skräcken, kunde inte förstå varför inte den också åkte bort. Den skulle nog göra det så snart den vaknade, hade Skräcken sagt.

Men den gången hade säkert den gamle fel. För när Olof berättade för Gullpippi om den sovande fågeln så följde hon med honom ner på gården och tittade på den.

Den är död, sa hon. Vi måste begrava den.

Och hon grävde ett hål, en mörk lite jordgrop i backens ljusgröna ogräs.

Undrande såg Olof på henne. Inte skulle de väl stoppa in fåglen där, då blev den ju inlåst och kunde inte flyga när den vaknade. Men Gullpippi förklarade för honom att fågeln skulle aldrig vakna mer, aldrig flyga mer. Det som flög var något som fanns inne i fågeln och inte syntes, om det inte varit en gråsparv som sjöng så dåligt kunde man säga att det var drillen, kvittret. Eller andedräkten. När fågeln var sjuk och sov så flög det där som var själva livet ut ur den och så vaknade fågeln aldrig mer utan var död.

Var det så med människor också? undrade han.

Ja, svarade Gullpippi.

Han vågade inte fråga mer, såg tårarna i hennes ögon. Men på kvällarna när han skulle somna knep han ihop munnen hårt, rädd för att livet skulle flyga ut ur hans mun under sömnen.

Ja, vad säger man till ett barn när han först blir medveten om döden?