Nu har jag läst klart kursboken Geographies of Globalization av Warwick E. Murray. Otroligt intressant. Jag läser om så många aktuella saker nu, sånt som jag på ett ganska amatörmässigt sätt skrev och tyckte saker om i gymnasiet och som jag nu skulle kunna resonera kring med mycket mer kött på benen. Vetenskap, helt enkelt. Men parallellt med denna kunskap, fylls jag även av vetenskaplighetens undflyende sätt. Allting är så komplext, allting har flera sidor, man kan inte med säkerhet säga, det är bara en teori. Jag märker själv när jag pratar med folk, om klimat och globalisering och utvecklingsfrågor och sånt som jag faktiskt ägnar hela dagarna åt, att jag kan säga saker bara för att tydliggöra att det inte är så enkelt. Saker som jag egentligen inte menar, men som jag känner att jag borde uttrycka, för människor i allmänhet tenderar att vara ganska onyanserade. Jag rusar in och bankar mitt vetenskapliga problematiserande i huvudet på dem och efteråt slår det mig att nu sa jag något som jag alls inte menar, jag måste ha framstått som fullkomligt schizofren.
Det är en balansgång, att kunna hålla kvar sin åsiktsintegritet för livet ute i vardagen samtidigt som man ägnar sig åt vetenskap på universitetet. För är inte det ett av de stora problemen idag? Ta globaliseringen till exempel. Det finns knappt någon vetenskap förutom ekonomin som anser att oreglerad nyliberalisering och öppnandet av marknader kan skapa en rättvis värld. En överväldigande empiri pekar tvärtemot mot att spridningen av kapitalismen över världen har gjort klyftorna större och orsakat både mänskliga katastrofer och enorma miljöproblem. Och ändå får nyliberalismens lov en enorm plats i media, för att det är en ideologi som gynnar dem som redan har pengar. Geografer och andra vetenskapspersoner gömmer sig på sina universitet med sin forskning som de publiceras i vetenskapliga tidsskrifter som bara läses av kollegor och det skapas två parallella kunskapsvärldar – en vetenskaplig grundad på forskning och kritiskt tänkande, och en annan för resten av alla människor som helt enkelt får nöja sig med den begränsade syn på världen som de stora medieföretagen väljer att visa dem. Och jag håller också på att fastna där.
Nej, jag lovar att jag ska bli bättre. Jag ska se till att ha energi att skriva om det jag lär mig, fortsätta tycka saker utanför universitetet, ta del av. För även om det inte är så många som läser just den här bloggen, så kommer jag att kunna hålla liv i mitt populärvetenskapliga jag för att sen, någon gång i framtiden, kanske kunna göra det som jag bestämde mig för under kaktusen där på den bolivianska altiplanon påväg till saltöknen. Skriva reportageböcker om geografi med mina egna fotografier. För att på det sättet kanske få ett lite större genomslag.
Förövrigt har jag kommit på vad jag vill göra när jag blir stor. Eller snarare, vilken inriktning jag vill ha på min utbildning: resurs- och konflikthantering ur ett genusperspektiv. Jag och Elin var och intervjuade en kvinna på organisationen Kvinna till kvinna i måndags till vår globaliseringsuppsats och jag blev så inspirerad. Och, det kan vara en vild gissning, men jag tror att det är något som det kan behövas mer av i framtiden, med tanke på miljöproblemen och påverkan de har på naturresurser som vatten, brukbara jordar och skog. Och, som Elisabeth på Kvinna till kvinna sa, man kan inte lösa en konflikt om hälften av dem som påverkas av konflikten inte får vara med under förhandlingsprocessen. Jag har funnit mitt kall.
Katja Malmborg 