Jag läste Brave New World av Aldous Huxley. Som ännu en bok i mitt marstema framtidsvisioner. Nineteen Eighty-Four, Kallocain och Fahrenheit 451 är alla dystopier av olika slag, men jag tror ändå att Brave New World är den läskigaste. Det är även den bok som är skriven först, redan 1932. Den civiliserade världens människor avlas i laboratorier och betingas till att vara fullkomligt nöjda med sin lott – i den här världen har kastsystemet nått sin biologiska-psykologiska spets.
Till den här världen kommer the Savage, en man som vuxit upp i ett av de få kvarvarande ursprungsreservaten där människorna fortfarande lever som på artonhundratalet, tror på Jesus, gifter sig, föder barn, lever i smuts, svälter och super. The Savage lärde sig läsa i en av de få kvarvarande exemplaren av Shakespeares samlade verk, han drömmer om hjältemod och innerlighet. Han förfäras över denna nya civilisation, där det enda människorna strävar efter är tillfredsställande av sin lust och där personlig tillgivenhet, ja, känslor över huvud taget rent ut av är brottsligt. De tillber Ford, skaparen av på-rullande-band-produktion, masskonsumtionens fader. Allt för att åstadkomma ett fullkomligt stabilt samhälle.
En av de få människor som har tillgång till de gamla böckerna, som vet hur världen såg ut före Civilisationen, är the Resident World Controller for Western Europe, Mustapha Mond. Till slut blir the Savage förd till honom, och de samtalar om gud:
‘But if you know about God, why don’t you tell them?’ asked the Savage indignantly. ‘Why don’t you give them these books about God?’
‘For the same reason as we don’t give them Othello: they’re old; they’re about God hundreds of years ago. Not about God now.’
‘But God doesn’t change.’
‘Men do, though.’
‘What difference does that make?’
‘All the difference in the world,’ said Mustapha Mond.
Och jag tänker att kanske är det likadant idag. Även om det aldrig gick så långt som i Brave New World, idag är vi inne i post-fordismen och vi har inte börjat tillverka våra barn i laboratorier, åtminstone inte än så länge, men något har hänt med människorna. Vi talar ett annat språk. Gud finns inte. När jag sjunger på högmässor brukar vi vara fler i kören än i församlingen.
Själv vet jag inte vad jag ska tro. I eftermiddag ska jag sjunga om Jesus sista dagar i Fredrik Sixtens En svensk markuspassion, och när körsången fyller ut hela Markuskyrkan kan jag inte undkomma känslan av…
Katja Malmborg 
Jag blev så berörd när vi sjöng de sista sidorna i slutkören när vi sjöng i Gävle för några veckor sedan.
Och klockornas klang på slutet som berättar att “ja, han fick ättlingar och ett långt liv och Herrens vilja förverkligas genom honom. Hallå! Det är vi, vi som är här!”
Jag är glad att vi får sjunga det verket varenda år.
vet du, Fredrik Sixten själv kom och lyssnade på oss när vi gjorde den. han och min körledare hade tydligen jobbat ihop förut. och han sa att han tyckte vi gjorde den bra. kan kan förstås ha ljugit, men det kändes ändå bra, i början tyckte jag att den var otroligt svår och ett tag tänkte jag att jag inte skulle kunna få ihop det alls. men det gick. i söndags satte vi den! och nu känns det så snopet – nu kommer jag förmodligen inte att få sjunga den igen på minst ett par år.
Kul!
Jag vet bara att han var till Nacka och tittade på den uppsättningen och var glad att den blev som den blev. Han hade varit lite rädd att den skulle bli pekoralig, men det blev jättebra!
Den är svår i början. Konstiga takter och synkoper (och snabba saker, som “Vart vill du att vi ska gå för att ordna påskmåltiden åt dig?”), men så småningom hamnar man i att det kan ju inte låta på nåt annat sätt.
Nu är det svårt att läsa Jesajaverserna eller Markus’ passion utan att börja gnola. 😉