Det är snösmältningstider. Klockan ställs fram en timme och snöhögarna blir svarta berg där fimpar och godispapper som människorna försökt gömma töar fram. Jag läser Slas, Stig Claesson, en gammal klassiker. Håkan Hellström sjunger ju Det gör inte ont att jag kom på andra plats, och det rör mig inte alls om det är dag eller natt. Det gör inte ont att inte leva i Slas… Jag tänkte att då måste jag läsa något av honom. Pappa rekommenderade Ni har inget liv att försäkra.
Den är fragmenterad. Omväxlande frustrerande och alldeles fantastisk. Fyndig, ironisk, ärlig. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra av det. Men mest fascineras jag av upplägget – den följer ingen tydlig dramaturgisk kurva, berättarjaget Willy berättar om till synes helt osammanhängande saker och det är först efter ett tag som de börjar flätas ihop med korta antydningar, upprepningar. Som läsare gäller det att ha bra minne. Och från författarens sida kräver det riktig rå skicklighet och talang.
För att anknyta till mina två senaste inlägg, tänkte jag citera lite ur boken:
Jag tycker mig ha förstått att det finns många som inte anser sig ha skuld till nånting.
Det borde ju i rättvisans namn då också finnas lika många som gick omkring och tyckte att allting var deras fel.
Men förmågan att skämmas, förmågan att slå ned ögonen i skam över våra dagliga illdåd och ogärningar är mycket lite utbredd och är en föga populär förmåga. Det finns till och med syntetiskt framställa motmedel mot en alltför stor känsla av tillhörighet med vad som sker vilket självklart resulterar i en känsla av skuld. Den kan man bota.
Inte för att jag tycker att alla ska gå och skämmas hela tiden, men den där ansvarskänslan. Den är viktig. Fast kanske är jag en del av den där gruppen som går omkring och tycker att allting är mitt fel. Och det kan ju inte vara bra, det heller.
Och som ett smakprov på bokens råa ironi:
Gud, denna värld har du misslyckats med.
Katja Malmborg 