ansvar

När jag var strandsatt i Cusco på grund av strejk, lärde jag känna en ung man från San Fransisco. Han hette Rickey och var en irakveteran. Han var enorm, lång och rödhårig och med en röst som hördes över allt annat oväsen. Han sa att han var Irish/Scandinavian viking. Han kallade tjejer för darling och honey och tyckte att jag med mitt nyrakade huvud var något av det vackraste han sett. Påstod han. Människorna samlades runt omkring honom.

En kväll satt vi ett gäng runt ett bord i hostelets samlingsrum och Rickey var såklart samtalets kärna. Vi kom in på kriget och tjejerna satt där beundrande och lyssnade på hans livsvisdomar. Jag frågade: “What do you think of the war?”.

Han svarade: “I don’t answer such idiotic questions.”

Vad jag nojade mig över det där efteråt. Jag kände mig dum och taktlös, utan att riktigt förstå varför. Nu trodde han säkert att jag var en idiot. Han fick mig att känna mig som en idiot. Men nu, när nästan ett år gått och jag har glömt hur otroligt karismatisk och amerikanskt charmig han var, förstår jag inte hur han kunde få mig att känna mig så liten. Han hade kunnat svara att han helst inte svarar på såna frågor – men att säga att min fråga var idiotisk visar bara att han ville undvika något. Jag vet att krig gör saker med människor, att det är omöjligt att förstå hur det är att stå mitt i det om man inte varit där själv. Hela min mammas släkt lider av posttraumatisk stress som de ärvt av min morfar, soldat i finska vinter- och fortsättningskriget.

Men att avfärda en fråga om ett krig som helhet med att säga att det är idiotiskt, det är att kasta av sig ansvar. Att blunda för vilka spår man lämnar på jorden. Som att åka till Thailand varje jul utan att tänka på utsläppen som håller på att dränka hela Bangladesh. Våra val och våra handlingar har konsekvenser och vi måste vara medvetna om det och ta på oss ansvaret för dem. Ingen kan ta på sig hela världens problem, men vi måste vara medvetna om vår del i världen. Inte blunda och fortsätta som om inget hänt.