För en vecka sen, den åttonde mars, var det internationella kvinnodagens hundraårsjubileum. Min vana trogen begav jag mig in till Slussen tillsammans med Kirke och Hanna för att ta del i anarkafeministernas demonstration Ta natten tillbaka. Det är en demonstration som bara kvinnor får vara med i, och som därför inte fått tillstånd från polisen. Det är den demonstrationen på åttonde mars som det brukar vara mest drag i, mest skrik och dans och musik.
Men i år var det nästan pinsamt lite folk. Kanske var det för att det var ovanligt kallt för att vara mars, eller så är det början på en trend – hur som helst kändes det nästan larvigt att gå där och skrika sig hes medan människorna på trottoarerna bredvid glodde på oss som om vi vore ett cirkusspektakel som gick genom stan. Det gjorde mig sorgsen.
Vi hade en stor ljudanläggning fastsurrad på en pirra som rullades fram mitt i tåget, och någonstans framför slottet började Mel B sjunga I’ll tell you what I want, what I really really want i Spice Girls Wannabe. Och alla började sjunga med. Verkligen alla. Det kändes nästan bisarrt, med alla dessa snaggade anarkafeminister och butchflator (ursäkta mig de stereotypa klassificeringarna) som gick och sjöng med i 1990-talets kanske största sexobjekt. Men sen sa Hanna något som fick mig att tänka till: “Spice Girls var faktiskt min första kontakt med feminismen. Girl power, ni vet”.
Och det stämmer faktiskt. Jag minns hur vi stod på skolgården i lågstadiet, jag och Hanna och Kirke och de andra tjejerna i klassen, och bytte Spice Girls-kort. Och man kan säga mycket om deras utmanande kläder och konsumtionskulten som skapades runt dem. Men de var också fem färgstarka, högljudda kvinnor som tog för sig. De var stolta över att vara kvinnor och sin kvinnlighet. Även om en del låtar kanske handlade om olycklig kärlek, så var intrycket aldrig lika mycket på nåder av männen som många andra kvinnliga popidoler. Det var Girl Power. Oräkneliga är de gånger som vi ställde oss inför publik och mimade till deras hits. Pojkarna hade inte längre ensamrätt på scenen. När de fem tjejerna i Spice Girls rusade in på överklasskalaset och skapade kaos i sin första musikvideo, rusade de även in i våra liv och visade att vi inte behövde sitta fint bredvid och vara de snälla flickor som lät pojkarna ta all plats.
Förmodligen var det likadant för många andra som gick där i demonstrationståget. Det var därför vi sjöng med för full hals, If you wanna be my lover, you gotta get with my friends. Make it last forever, friendship never ends. If you wanna be my lover, you have got to give. Taking is too easy, but that’s the way it is. Vi var alla feminister och Spice Girls var vår första kontakt med feminismen. Vi är Generation Girl Power.
I Internationella kvinnodagens hundraåriga historia har många generationer kvinnor kommit och gått, och alla har satt sin speciella prägel på feminismen. 80-talisterna, som är dagens unga, tillhör en generation som står för en delvis ny feminism, där jämställdhet inte innebär likriktning mot en gemensam, manlig identitet. Att det var så få på demonstrationen i måndags skulle kunna ses som ett misslyckande. Men, det skulle även kunna tolkas som att åttonde mars-demonstrationer och liknande aktioner har spelat ut sin roll i dagens samhälle. Numera förs jämställdhetskampen på andra arenor, med samma mål men något ändrade ideal, av Generation Girl Power.
Katja Malmborg 