Och idag läste jag ut en annan bok. Fahrenheit 451 av Ray Bradbury. Titeln syftar till den temperatur då bokpapper fattar eld och den handlar om en annan sorts framtid än den som beskrivs i Kallocain och Nineteen Eighty-Four. I denna framtid är människorna inte statsälskande arbetsmyror intill döden som i Kallocain, utan istället är de hedonister, och staten finns till för att tillgodose deras enorma nöjesbehov. TV-skärmarna täcker hela väggar, det finns nöjesparker där attraktionerna är att krascha bilar och slå sönder fönsterrutor. Människorna får till synes göra precis vad de har lust med. Med betoning på lust. Men däri ligger en annan sorts makt som staten har – makten över människornas tankar. Det finns ingen tid över till reflektion, livet är här och nu, ingen orkar tänka när det finns så mycket roligt att göra. Människornas minnen är korta. Husen är brandsäkra. Istället för att släcka bränder, bränner brandmännen böcker.
Men trots sina skillnader, uttrycker den här boken en rädsla för samma sak som både Boye och Orwell skrev om under ungefär samma tidsperiod. Skräcken för den totalitära staten. Makten över den fria viljan, den fria tanken, det fria ordet. Men när Orwell var mer politiskt inriktad, och Boye psykologiskt, blir Bradburys bok en samhällskritik. En dystopi om människans egen rädsla för sorg, svårmod, mångfald och konflikt. Genom att sluta läsa, behöver människorna inte påminnas om att något annat än det egna universumet finns. Sen blir det lätt för staten att förbjuda böcker och börja bränna dem, för att göra det omöjligt för kommande generationer att upptäcka det som föräldrarna aktivt förträngt.
Och jag tycker, att den här utvecklingen känns mer relevant idag, än tillexempel Orwells dystopiska världsstat. Hos oss, här, idag, kommer inte makten uppifrån. Åtminstone inte på något så uppenbart sätt som en totalitär stat. Nej, utvecklingen kommer nerifrån, ut människors rädsla att se verkligheten. Att ta del av den värld vi lever i. Inte alla, men många blundar istället för att se konsekvenserna av sina handlingar, urskilja möjligheterna som vår enorma valfrihet rymmer. Istället dansar de efter den nyliberala kapitalismens, den nya världsstatens, pipa.
Fahrenheit 451 av Ray Bradbury. Bortsett från det engagerande temat, har Bradbury även ett spännande, levande språk. Läs den.
Konstverk (tomma bokyllor) under torget i Berlin där Hitler brände böcker under 1930-talet.
Katja Malmborg 