Igår läste jag ut Kallocain av Karin Boye. Det är omöjligt att inte jämföra den med Nineteen Eighty-Four av George Orwell. Men Kallocain är utgiven åtta år innan Nineteen Eighty-Four och bortsett från det rent ytliga i handlingen att både Boye och Orwell skrev om en eventuell framtid där staten har en totalitär makt och människorna tvingas vara trogna staten till hundra procent, annars blir de dömda för statsförräderi, så är de inte alls lika varandra. Nineteen Eighty-Four är en politisk bok om kritiserade kommunismens och nazismens behov av total makt.
Kallocain handlar om människans rädsla för sig själv. Skräcken för att vi ska öppna upp och märka att vi är ensamma. Och den handlar om ett uppvaknande och slutar med insikten om att det kan räcka, det där uppvaknandet, att en gång ha släppt in någon.
En del kanske skulle vilja kalla det för en science fiction – men jag skulle säga att den snarare är en metafor. Några politiska budskap finns det inte i den. Karin Boye gör snarare en djupdykning in i det mänskliga psyket. Och det är bland det bästa jag läst.
Katja Malmborg 