ÄNTLIGEN har jag läst klart Äcklet av Jean-Paul Sartre. Jag känner mig riktigt nöjd med mig själv. Det har krävt självdisciplin och det känns som att jag vunnit över min egen lättja.
Äcklet handlar om en fransk man, en sorts historieforskare, som sakta fylls upp av ett äckel gentemot sitt arbete och sakerna omkring sig. Plötsligt överfalls han av EXISTENSEN. Dess orimlighet. Olidlighet. Det motbjudande sätt på vilket saker bara existerar. Och hur alla andra människor ljuger för sig själva, blundar för existensen för att stå ut.
När allt kommer omkring måste man ju slå ihjäl tiden. De är unga och välväxta, de har väl ännu en trettio år kvar. Därför gör de sig ingen brådska, de dröjer och det gör de inte orätt i. När de legat tillsammans, måste de hitta på någonting annat för att dölja det fruktansvärt absurda i att de existerar. Men ändå… är det absolut nödvändigt att ljuga för sig själv?
Själv ger mannen upp allting, sin forskning, han alienerar de få människor som han haft någon sorts kontakt med och flyttar från den lilla staden där han forskat in till det anonyma Paris. Hela tiden uppfylld av detta äckel mot existensen. För mig ter det sig som en ohyggligt utdragen snedtändning. Sensmoral? Ingen aning. Vad har jag lärt mig? Om det här är konsekvenserna av att bli medveten, detta förakt för världen, denna apati, ja, då fortsätter jag hellre ljuga för mig själv.
Och jag kan inte bli klar över ifall Sartre verkligen tycker såhär, eller om boken är skriven som en kritik av strömningar i samhället då. Jag menar, det finns böcker som rakt igenom är outhärdligt osmakliga (The Picture of Dorian Gray), men någonstans känns det som att även författaren håller med i det. I min tolkning är Oscar Wildes roman en samhällskritik. Men Sartre? Jag vet inte. Det finns säkert saker jag missat i boken, jag har inte analyserat och nystat upp, sådär som vi höll på i gymnasiet. Dessa klassiker tenderar att behöva så mycket ansträngningar för att bli förstådda. Men just nu orkar jag inte. Jag vill att boken ska vara bra när jag läser den. Det var inte den här. Punkt.
Katja Malmborg 