Jag går på stan och blir tilltalad av städade unga män (och ett fåtal kvinnor) med välsmorda munnar.
Jag sitter hemma och blir uppringd av välartikulerade unga män (och ett fåtal kvinnor) med monotona röster.
De vill att jag ska byta mobilabonnemang, de vill att jag ska börja prenumerera på trosor, de vill att jag ska köpa pocketböcker.
Och mitt obehag bara växer. Inte för att jag inte kan säga nej. Jag ler alltid och säger tack, men nej tack. Men för mig talar det här om en utveckling i samhället som skrämmer mig. Här är det inte längre konsumenten som efterfrågar någonting. Nu söker producenterna (genom sina försäljare) aktivt upp konsumenterna och nästan tvingar produkterna i händerna på dem. Där på plats, i det fysiska rummet. Konsumtionen blir inte på konsumenternas villkor längre.
Men det är inte någon kränkning av integriteten jag menar. Det är mer fysiskt. Som geograf hävdar jag vikten av det personliga rummet. Rätten att få röra på sig fritt, rätten att kunna andas. Så vad händer med konsumentmakten, det fria valet, när människorna inte ens kan välja när de ska axla rollen som konsumenter och när de vill låta bli?
Ett konsumtionens fängelse som långsamt kommer att kväva våra personliga rum, så att det enda vi till slut identifierar oss med är rollen som konsumenter?
Katja Malmborg 
Det är ju ett nytt fenomen i våra trakter, tror jag.
Men söderut? Hur är det där i basarer och andra ställen?
Och jag minns när mamma och jag var i Wien 1976 då brukade vi äta på en restaurang som hade en inkastare.
Men du har rätt i dina farhågor tror jag.
Å andra sidan, och det var väl därför jag började mitt inlägg där jag började: de som bor “söderut” – identifierar de sig mest som rollen konsumenter?
Finns det motkrafter som vi (också) kan importera därifrån?
det kanske det gör? jag vet inte. jag kanske ska ta och ta reda på det nästa gång jag befinner mig “där nere”.
men jag tror inte riktigt att till exempel basarer eller marknader är samma sak som våra gatu- och telefonförsäljare. basaren är en plats som uppkommit för konsumtionen, och de allra flesta som ger sig in där vet under vilka villkor de gör det. jag älskar att gå på stora marknader där försäljarna högljutt erbjuder sina varor och där det är liv och rörelse.
men där är jag också beredd. jag kan, så att säga, höja min garde, bli lite kall. men när jag går på en helt vanlig gata, eller ännu mer när jag sitter hemma, så vill jag inte behöva vara beredd. jag vill kunna ta ner den där garden någonstans också. jag vill inte behöva identifiera hela mig med den där hårdheten, utan bara den delen av mig som jag “kopplar på” när jag går i affärer eller på marknader.
förstår du vad jag menar?
Mm, jag tror jag ser skillnaden och du har antagligen rätt i den.
Jag bor i en mindre stad så det finns inte så många “påhoppare” här. Speciellt inte så här års. 😉
Jag har hört att på t ex Centralen i Stockholm så får påhopparna inte gå utanför sin ruta som de fått tilldelat sig. Kanske är det så även med dem som står i foajén på Coop Forum här ibland. Skönt det, för då kan man gå på håll från dem.
Absolut att jag håller med om att man borde få slippa reklam/värvande hemma i telefonen. Vi har nix, men det fungerar tydligen bara på fasta telefoner. Men himmel så lugnt det blev i luren då!
Mitt hem borde kunna få vara min borg.
Dock vet jag att politisk information tydligen ska vara undantagen från nix, så det kanske blir ett himla ringande före valet? (Läge att återuppta skvallertjänsten från Telia …)