klassikerna

Jag har ett projekt på gång. Nej, jag ljuger, jag har många projekt på gång, alldeles för många, tusen bollar upp i luften. Men just nu är det ett som känns mer betungande än de andra. Nämligen, projektet att läsa klassiker.

Nästan hela hösten har jag bara läst för nöjes skull. Det har varit lätt och okomplicerat, lite fantasy och barnklassiker och engelsk samtidslitteratur. Men nu, när det nya året gett mig ny energi, bestämde jag mig för att ta tag i de där tungviktarna igen. Alltså blev det Jean-Paul Sartres Äcklet.

Den har sina höjdpunkter, som:

Jag har velat att mitt livs ögonblick skulle följa på varandra och rada upp sig som ögonblicken i ett liv som man minns. Det skulle vara lika lätt att försöka gripa tiden i flykten.

Men även där tränger den sig på. Ledan. Apatin. Jag kan bara inte se meningsfullheten. Det känns som ett otroligt destruktivt sätt att se på världen, denna allt igenomsurande cynism. Ingenting gör någon skillnad, och de som försöker framställs som hycklare. Och det fick Sartre ett Nobelpris för. Som han sen vägrade ta emot, men ändå. Existentialismens fader. Usch. Nej, tacka vet jag Simone de Beauvoir. Hennes romaner handlar ju åtminstone om någonting.

Förmodligen är det något subtilt mellan raderna som jag missar här, men det orkar jag inte bry mig om. Jag tycker bara inte om det. Ibland är det tillåtet att känna så också. Jag kommer ändå att läsa ut den. Jag kan inte sluta mitt i. För vem vet, kanske gör andra halvan en helomvändning och blir otroligt spännande och intressant…