hästen och miljöförstöringen

Nu är A-uppsatsen inlämnad. En stor lättnad. Jag känner mig vit som världen utanför mitt fönster, lätt på jorden.

Och Alla kungens hästar av Emelie Cajsdotter har jag läst ut. Den förespråkar en sorts gränslöshet som skrämmer mig, kanske delvis för vad den gjort med Jonatan (som försvann), men samtidigt kan jag inte ljuga för mig själv så att jag inte ser den visdom som finns i där. Budskapet är vackert. En av de arabiska fullbloden i stuteriet i Jordanien som Emelie besöker ibland sätter ord på det.

Malakia talade om skillnaden mellan en inre och en yttre förändring. Hon beskrev känslan av att gå på ett gungfly. Plöstligt inser man att marken kanske inte bär. Men utan att man tänkt på det, har man nästan satt ner foten. Tyngdpunkten har redan förflyttats. Rörelsen går inte längre att förhindra, och för ett ögonblick blir man medveten om vad som är på väg att ske. Häri ligger den egentliga förändringen, förklarade hon, i den stund medvetandet väcks.

Utan medvetenhet skulle händelsen endast vara erfarenhet, ingen egentlig förändring.

Just nu, sade hon, befinner sig människan i det tillståndet. Man är medveten om att vissa steg redan har tagits. Resultatet av tidigare, omedvetna handlingar är oundvikliga. Det är som att inse att man befinner sig på mitten av ett gungfly och på något sätt måste man ta sig över gränsen, till fast mark. Man står inför en situation där man måste agera, men utkomsten är oförutsägbar.

Den omedelbara reaktionen är att försöka förstå och analysera situationen. Istället för att anpassa sig efter den nya omständigheterna, söker man återta kontrollen. Detta skapar ett fruset tillstånd. En rädsla som tenderar att förstärka det tidigare beteendet. De tankar och handlingar, som skapat den nuvarande situationen.

Ingenting av detta är till någon hjälp. Men människorna beter som om de redan gett upp, och klamrar sig fast vid sina invanda rutiner. Om tiden ändå har ett slut, om man ofrånkomligen kommer att sjunka i dyn, varför inte göra det mesta av den tid som är kvar?

Utan förtröstan måste världen gå under, sade Malakia. Det enda sättet att överleva och ta sig över till andra sidan, är att förändra sitt medvetande.

Och jag kan inte låta bli att tro att det handlar om människan och hennes förhållande till miljöförstöringen. Och vilken ömhet jag känner gentemot världen när jag umgås med en häst.

Texas och Willow tar hand om varandra i hagen