Idag läste jag ut Persuasion av Jane Austen. Det har blivit mycket Austen den här hösten, när jag var i Oxford i september läste jag Mansfiled Park och lite senare även Sense and Sensibility. Förra sommaren läste jag Pride and Prejudice, och sommaren innan det Emma, så nu har jag läst alla Jane Austens romaner förutom Northanger Abbey. Och jag måste säga att, bortsett från Pride and Prejudice, tycker jag bäst om Persuasion. Pride and Prejudice är en klassiker, ojämförlig tack vare sitt underbart delikata språk, den knivskarpa humorn och kanske lite också för att Colin Firth etsat sig fast på näthinnan som Mr. Darcy.
Persuasion känns mer mogen. Tillåtande. Huvudrollen innehas inte av en ung, vacker kvinna som får alla på fall genom sin charm. Anne Elliot känns mer mänsklig. Hon är tjugosju och hennes liv har haft sina motgångar. Hon är ödmjuk men lär sig att uppskatta sitt eget värde under bokens gång.
Och dramatiken! Jag älskar dramatiken. Förmågan Austen har att göra även de minsta detaljer fyllda med mening. De små gesterna. En värld där inte allting bara handlar om sex – där någonting så litet som en blick kan orsaka en inombords jordbävning. När det kommer till romantiken känner jag mig helt fel i min nutid. Själv tycker jag att Jane Austen är mycket mer erotisk än True Blood.
(För er som inte har sett den, så innehåller tv-serien True Blood rikligt med sexscener, befolkad av amoraliska vampyrer som den är.)
Katja Malmborg 