Jag ramlade av en häst i morse. Lyckades sträcka nacken på något vänster och nu går jag runt med halsduk om halsen för att det inte ska göra alltför ont. Jag kan inte titta åt vänster. Hela grejen är faktiskt ganska frustrerande.
Då kan det vara bra att Mumindalen finns. Lilla My har precis vaknat ur sitt vinteride, mitt i vintern:
Lilla My frös och kom ut ur papplådan helt och hållet. Hon stängde locket om sin syster och gick fram och kände på snön.
Jasså, så här ser den ut, sa hon. Allt hittar dom på. Hon kramade genast en snöboll och kastade den träffsäkert på ekorren. Därpå gick Lilla My ut ur grottan för att ta vintern i besittning.
Det första hon gjorde var att halka på det isiga berget och sätta sig mycket hårt.
Jasså, sa Lilla My hotfullt. Står det till på det viset!
Så kom hon att tänka på hur en My ser ut med benen i vädret och skrattade länge för sig själv. Hon tittade på berget och funderade. Därefter sa hon “Aha” och åkte på stjärten nerför hela berget med gupp och allt och fortsatte långt ut på den blanka isen. (“Trollvinter”, Tove Jansson)
Om lite fler människor hade samma självdistans som Lilla My, och samma förmåga att omvända sina motgångar till möjligheter istället för att bli bitter, skulle inte världen bli en mycket lyckligare plats då?
Katja Malmborg 