Idag har jag pluggat. Hela dagen. Och det är otroligt intressant, men det blir utmattande ändå. Huvuddelen av dagens läsning har handlat om demografi och de problem vi står inför när det kommer till befolkningsfrågan. I Afrika söder om Sahara är det HIV som är det största hotet utan motstycke.
Och när jag satt där och läste om epidemin och att många menar att utbildning är det enda långsiktigt hållbara sättet att begränsa spridningstakten, kommer jag automatiskt att tänka på Ottar. Elise Ottesen-Jensen, vars självbiografi Och livet skrev och Livet skrev vidare jag läste härommånaden. Hon var den norska prästdottern som blev journalist som blev pionjären utan motstycke inom svensk sexualupplysning. Hon grundade RFSU, och efter andra världskriget blev hon en världskändis inom familjeplaneringsfrågan. Idag har begreppet familjeplanering en ganska negativ klang, men på den tiden handlade det om, åtminstone för Ottar, att ge människorna möjligheten att få precis så stora familjer som de hade råd att älska. Det handlade om undervisning i preventivmedel och rätt till abort. Det handlade om att ge kvinnorna en chans att välja. Det handlade om att sex är något som inte bara har med fortplantning att göra.
Ottar dog 1973, före HIV-pandemin började ta över världen. Jag undrar hur hon hade handlat om hon varit aktiv en sådär tjugo, trettio år senare. Ottar hade en sån framtidstro och en tillit till människans godhet som jag inte kan annat än beundra. Det var åtminstone det intryck som hennes självbiografi gjorde på mig. Och jag tror att vi verkligen skulle behöva någon med hennes energi idag. Dessa eldsjälar, var finns de?
Å andra sidan, tror jag att det kanske var lite lättare att vara optimistisk om framtiden för fyrtio år sen. Utvecklingen hade gått så snabbt i Sverige, från ett fattigt bondesamhälle till folkhemmet, att det måste ha känts som att inget är omöjligt någon annanstans heller. Och jag säger inte att det är omöjligt, inte alls, men jag tror att det har visat sig vara svårare än vad den tidens eldsjälar trodde. Kulturen sätter käppar i hjulet och det här komplicerade förhållandet mellan gamla kolonialmakter och gamla kolonier, I-länder och U-länder, kristendomen och islam, Europa, USA och resten av världen som bara krånglar till allting. Och som ett lock ovanpå allt det här de växande miljöproblemen.
Snart kokar världen över.
Det är så det känns för mig, en av alla unga människor från den privilegierade delen av världen som står i startgroparna för att ge oss ut i världen och ta tag i alla problem och möjligheter (och problem) som generationerna före oss lämnat efter sig. I allt det här kaoset skulle vi behöva en Ottar, tror jag, någon som kunde ta tag i det här med HIV-epidemin i Afrika söder om Sahara och sen gå vidare till allt annat. Så var är hon, 2000-talets Ottar?
Katja Malmborg 