kulturgeografins potential

När jag gick i gymnasiet hade jag en religionslärare som var som en vandrande citatmaskin. Vad som helst kunde ploppa ur hans mun och jag hade en liten serie av inlägg på min gamla blogg där jag rakt av bara citerade honom. Gymnasiet var en rolig tid.

 

Nu, sen jag började på universitetet för andra gången, har tillgången till roliga lärare inte varit riktigt lika stor. Inte så att de varit tråkiga, de allra flesta har sagt mycket intressanta och insiktsfulla saker och jag har lärt mig ohyggligt mycket, men bortsett från kursansvarige Anders ständiga återanknytning till begreppet mentalhygien så har jag inte fått höra något riktigt citeringsvärt. Dessutom har det jag lärt mig hittills, under de två långa delkurserna i naturgeografi, inte riktigt haft någon stoffpotential. Naturgeografi är ett ämne som det känns lite svårt att göra något intressant av för någon som inte är insatt. Ska jag sitta här och förklara skillnaden mellan hur torradiabatiska och fuktadiabatiska luftpaket beter sig när de stiger upp för en bergssluttning? Det känns inte såvärst spännande. Och eftersom jag lagt ner i princip all min vakna tid på studierna, så har det inte blivit så mycket skrivet i bloggen. Jag har helt enkelt inte fått några uppslag.

Men nu har den tredje delkursen den här terminen börjat. Det är en grundkurs i kulturgeografi, och redan på introduktionsföreläsningen igår började det ploppa upp idéer i huvudet på mig. Kulturgeografi känns som ett högst angeläget ämne i dagsdebatten och det är ju ändå här jag känner mig som mest bekväm. Det känns nästan som att vara tillbaka på gymnasiet (bortsett från att jag är tjugoett nu, förstås, och inte tonåring längre med allt vad det innebär). Vi såg till och med på en dokumentärfilm av Johan Norberg, underbara man. Det känns lovande. Det känns som att det kommer att bli ett bra avslut på året.

En av de sakerna som Andrew, den delkursansvarige läraren, berättade om var det för kulturgeografen intressanta begreppet sense of place. Sense of place är ett begrepp som handlar om känslan som vi har för en plats, relationerna vi bygger upp kring den och gemenskapen som bildas mellan olika människor som vistas där. Speciellt i småorter brukar invånarna där ha en mycket stark sense of place. Det som håller på att hända nu, med kapitalismens spridning, är att de smarta företagen försöker luckra upp människors sense of place och göra dem till individer vars identitet ligger i vad de äger. Ibland handlar det om att skapa nya platser, med en viss känsla, som människor vill tillhöra. Som exempel sa Andrew Sofo på Söder. Där är det affärerna och caféerna som tjänar på att kvarteren har fått en viss stämpel och människor är beredda att betala upp till kanske tredubbelt så mycket för en kopp kaffe, bara för att få känna sig delaktiga i just den här platsen. Varför går folk inte någon annan stans, där det är mycket billigare? Andrew sa:

“Nä, för att man vill få sitta i det där caféet och känna sig märkvärdig.”

Själv älskar jag Nytorget. Jag har kommit dit på soliga helgförmiddagar och ätit glass ända sen jag föddes, mina föräldrar och mostrar är nytorgsveteraner. Jag inbillar mig att det är därför jag går dit, för min personliga historias skull, men kanske har jag också drabbats av åtrån efter den av kapitalisterna skapade Sofo-identiteten. Jag vet inte.

 

O, kulturgeografi kommer att bli så kul, det känner jag på mig!